I takt med att befolkningen blir allt äldre, så ökar andelen personer med förmaksflimmer och andra hjärtrytmrubbningar – arytmier. Den ökande förekomsten utgör även en utmaning för hälso- och sjukvården. Att screena för förmaksflimmer och inrätta flimmermottagningar skulle underlätta, det menar ny forskning från Lunds universitet.

Terese Lindbergs doktorsavhandling Arrhythmias in Older People: Focusing on Atrial Fibrillation. Epidemiology and impact on daily life, har ett övergripande syfte att epidemiologiskt undersöka prevalensen, incidensen överlevnaden samt upplevelsen av att leva med arytmier ur ett geriatriskt perspektiv. Fyra delstudier genomfördes.

SNAC data i de två första delstudierna innefattade 6904 personer som hade genomfört EKG vid baseline samt vid återundersökningar efter 6 år samt 10 år. Förekomsten av förmaksflimmer visade sig vara 4.9% och en prevalens på 8.3% av deltagarna hade episoder av andra arytmier. 6 års incidensen av förmaksflimmer var 4.1% hos deltagarna och generellt signifikant högre hos män förutom i de äldsta ålderskohorterna. Att ha förmaksflimmer innebar en hazard ratio, det vill säga risk för en händelse – i detta fall för dödsfall, på 1.29 (95% CI 1.10-1.51) under 10 års-observationsperioden. Ålder gav en hazard ratio om 1.11 (95% CI 1.10-1.11) per år för död och Cox regressionsanalys i gruppen med förmaksflimmer mellan kön (åldersjusterad) visade en hazard ratio om 1.57 (95% CI 1.15-2.13) för män (p <0,01).

CHA2DS2-Vasc poäng (beslutsstöd för läkare vid bedömning av patienter med förmaksflimmer som används för att bedöma riskfaktorer) visade sig ha signifikant påverkan på överlevnad med en hazard ratio 1.29 / poäng (95% CI 1.10-1.51). Antikoagulantia behandling, det vill säga behandling av läkemedel för att förebygga och behandla blodproppar (Waran och ASA), användes av 42.8% av deltagarna. Analyser av Waran och ASA separat visade att endast Waran var signifikant associerat med överlevnad (p= 0.031).

Studiepopulationen i delstudie 3 utgjordes av 200 SNAC- B probander 66+ som undersöktes mellan åren 2010-2013. Data samlades in med hjälp av BodyKom® (24 timmars EKG). Som ett andra delsyfte undersöktes även hur användningen av 24 timmars EKG upplevs ur patientperspektiv. Resultatet visade att persisterande förmaksflimmer (förmaksflimmer som slår om till sinusrytm spontant efter en vecka eller efter konvertering) förekom hos 10% av deltagarna i åldrarna ≥66 år. Paroxysmal förmaksflimmer (återkommande episoder av flimmer som går över spontant) upptäcktes hos 5.5% av deltagarna och det visade ingen skillnad mellan de yngre (66-80 år) och äldre (> 80 år) deltagarna. Resultaten från enkäten visade att LTR EKG-BodyKom® kan betraktas som en möjlig metod för att screena för arytmier i äldre populationer. Denna
metod kräver lite av användaren, och deltagarna rapporterade hög tillfredsställelse med utrustningen och ansåg att det var enkelt att använda utrustningen.

De äldre saknar kunskap
Delstudie 4 var en kvalitativ studie. Urvalet bestod av intervjuer med 11 SNAC-B probander med kroniskt förmaksflimmer och Waranbehandling 60+ som samlades in under 2014-2015. I resultatet framkom att de äldre personerna saknade kunskap om sin sjukdom, vilket genererade dålig insikt i den medicinska behandling och detta i sin tur påverkade det dagliga livet. De hade även tankar och frågor om den medicinska behandlingen, men saknade möjlighet att ställa frågor på grund av bristande uppföljning från hälso- och sjukvården.

Sammanfattningsvis visar denna avhandling på den ökande förekomsten av arytmier i den äldre befolkningen, liksom det stora antalet obehandlade fall av arytmier som förmaksflimmer och paroxysmala förmaksflimmer. Överlevnaden skiljer sig mellan individer med och utan förmaksflimmer. Män dör tidigare än kvinnor och betydande riskfaktorer såsom hjärtsvikt, hypertoni och ischemisk hjärtsjukdom har betydelse för överlevnad. Endast 42.8% av de med förmaksflimmer hade behandling av blodförtunnande läkemedel. Forskningen vet sedan tidigare att förmaksflimmer ger ökad risk för bland annat stroke, något som kan avhjälpas med hjälp av tidig diagnos och rätt behandling.

– Den tekniska utvecklingen underlättar möjlighet till screening och det skulle ge sjukvården möjligheter att minska både kostnader och andelen strokefall med personligt lidande som följd. Avhandlingen visar även hur just äldre med förmaksflimmer upplever
sig som en åsidosatt patientgrupp när det gäller både information och uppföljning, säger Terese Lindberg (bilden till vänster).

– För att minska den negativa påverkan på det dagliga livet, hos personer med förmaksflimmer, behövs det inrättas exempelvis flimmermottagningar med uppföljnings- och mottagningsverksamhet. Med flimmermottagningar skulle patienten även komma till ökad insikt om sin egen roll för behandlingen vilket även skulle ge ett bättre resultat mot idag, menar Terese Lindberg.